Skämmes (tamefan)!

BildJa, nu skäms jag på riktigt. Det gör jag. Men inte på grund av att jag stått inne på toaletten på Bahnhof café i Åre, och tagit kort på mig själv för att det råkade vara en mustasch lägligt klistrad på spegeln. Nej. Jag skrev precis in adressen till den här bloggen, tryckte enter, blundade med ett öga för att sedan utbrista i ett tyst ”uuuuuuuååhhh …” Sist jag uppdaterade bloggen var det alltså den 10 december, fy. Och ja, det verkar som att jag instiftat en otrevlig tradition med att börja varje sällsynt inlägg med ett: ”ursäkta, jag är hemsk”.

På nyårsdagen delade jag soffa och en kanna kaffe med en mycket god vän som jag (bland mycket annat) diskuterade nyårslöften med. Vi var rörande överens om att nyårslöften är en fjantig styggelse som bör avskaffas. Det står jag fast vid. Men hur fint vore det inte om jag ändå kunde skrämma liv i bloggen och göra något kul av den? Som ett löfte till mig själv, och dig. Inte bara uttrycka osanningar om att jag ”borde”, utan faktiskt ta och göra det. Jag SKA … försöka.

Gott nytt skägg!

Annonser

Skriver långt för att kompensera de senaste månadernas frånvaro, och så är det med det.

I vanlig ordning har jag bortprioriterat bloggen och ja jag vet inte, levt istället. Det hade låtit som en rimlig ursäkt, om den hade varit sann. Sedan sist har jag spenderat, vad jag tror är, ohälsosamt många timmar på skolan. Men se till att missförstå mig rätt nu: Jag har tyckt om det och gjort det av egen fri vilja.

Men jag kan inte låta bli att tänka på både praktik och eventuell anställning någonstans i framtiden. Jag gör mitt allra yttersta för att leva i det så kallade nuet. Det går sådär, vissa dagar. Det vore bara så skönt att kunna allt redan nu och hoppa direkt till verkligheten och börja jobba. Mitt tålamod går att likna vid mina små brorsbarns korta tålamod när de olägligt placerats framför ett fat med kakor och fått order om att sitta stilla och vara tysta. Det går inte, det förstår vem som helst. Jag älskar dessutom också kakor och annat som är gott… eller roligt… eller skönt.

Jag svävade iväg där för en stund. Sedan sist har skolan tagit upp så gott som all min tid, och är du någon som jag känner och som känner dig bortglömd. Misströsta ej. Vi hörs om 1,5 år när jag har pluggat färdigt. Eller möjligtvis till sommaren.

Under min tid på skolan har jag hunnit skriva METERVIS med text om allt och ingenting. Jag har bland annat skrivit om mig själv, min sålda bil, tidningar, missöden, missförstånd, pantflaskor, rädsla, glädje, curling, mord, dramatik, komik, barn, Sverige, bio, frisyrer och en kidnappad rektor. För att nämna några. Jag har samtidigt lärt mig att skriva manus, dikter, osammanhängande, korrekt, informativt och mycket annat.

Bara det här stycket säger en del om hur det ser ut i mitt huvud, det vill säga en aning rörigt och trångt. Det ska faktiskt bli skönt med jullov om en vecka.

Prioriteringar

Vissa dagar undrar jag om den här, en Toyota GT 86, hade varit en bättre investering …

Klä på dig kvinna!

Jag märkte av en ny kulturkrock på stan häromdagen. Jag stod och försökte se inhemsk ut på Hennes&Mauritz på Drottninggatan. En annan gata kan vara att föredra om du inte vill se ut som en turist. Hur som helst, jag stod i alla fall som uppslukad av höstens nyinkomna jacksortiment, när två andra tjejer snodde min uppmärksamhet. Den ena står och vrider sig med en fantastiskt ful (faktiskt) jacka och ser frågande på sin vän. Vännen säger: ”Måste du ha en tröja under den där?”, varpå den andra bruttan svarar ”Näää, det tror jag inte.” I mitt land, höll jag på att skriva, men i mitt län skulle aldrig någon, någonsin, ställa en sådan fråga. Där frågar man det motsatta: ”Du får väl plats med en extra tröja under den där?” med undermeningen att det är kallt på hösten. En extra tröja under ulljackan ser jag som en förutsättning för fortsatt liv.

Det var allt jag ville säga. Hejdå.

Hercules räddade min värld och är besviken

Efter att jag har varit brudsur (mycket bra och talande ord) i lite över en månad, vände det äntligen igår. Alf i min klass visade ett Youtube-klipp som gav mig svåra skrattkramper. Hercules har hamnat i en parallell värld, och kunde inte vara mer besviken över det. I morse var klippet det första som jag tittade på, och den trötta lördagen var därmed räddad. Skratta du också:

 

Alla står i vägen och ingen passar in

Jag har kommit in i vardagshetsen i huvudstaden, det har jag. Jag kan, efter relativt kort tid, (låtsas) vant hänga på tunnelbanan, och svepa med fingret över telefondisplayen. Så där som alla andra gör. Ni vet. Jag skulle inte säga att jag ”passar in”, för det gör ingen.

Dock har jag inte anammat den hetsiga gångstilen som pappa varnade mig för. Jag står ständigt i vägen för folk. Jag önskar att jag kunde skylla på min jävlighet, och göra det med flit. Men det är helt oavsiktligt. Det är jättekonstigt, men jag tycks vara i vägen överallt. Ett annat hemskt konstigt fenomen, är att alla andra människor alltid tycks vara i vägen för mig! Allra helst när jag har lyckats krympa tidsmarginalen till en obefintlig existens. DÅ! Då står det alltid en full gubbe, alternativt en man med dragspel i vägen för mig.

Jag har utvecklat min mördarblick till vad jag tror är perfektion. På gröna linjen mot Farsta strand i går morse, försökte jag nämligen, att med blicken, mörda ovan nämnda man med dragspel. Ingen gillar hurtig dragspelsmusik tidigt på morgonen, när svetten lackar efter hoppet in i tunnelbanevagnen. Ingen! Till min stora förvåning föll han inte platt ihop på golvet. Utan avlägsnade sig helt lugnt, efter att först bett mig om kulor för sin musik (för så säger man här, ”kulor”). Det är mycket som jag inte förstår, än. Men mina vänner har sagt att poletten snart kommer ramla ner för Wikberg. Jag får helt enkelt tro på det. Jag ger det två år, till att börja med.

Hjärta, smärta och andra klyschor

Den första skolveckan lider alldeles snart mot sitt slut. Jag har lärt mig uppseendeväckande mycket på kort tid. Om det ska fortsätta så här  de närmaste två åren, har jag svårt att förstå hur all info ska få plats i min förhållandevis lilla hjärna. Trots min, ibland, hårda yta, undrar jag om inte mitt hjärta är betydligt större än min hjärna. Blodpumpen tar lätt över rodret när människor med, för mig, skrymmande betydelse stolpar in i mitt liv och vägrar försvinna.

Som bilden antyder, jobbar vi uteslutande med Mac på skolan. Givetvis sittande i trädgården.

You’ll never get a second chance to make a first impression

Skolstarten är avklarad! Eller jag är mitt i skolstarten, skulle man kunna säga. Vi är i full huggning med att presentera oss för varandra på alla möjliga sätt. Både genom att enkelt ta i hand och göra sitt yttersta för att komma ihåg namnen på varandra, och läsa våra texter högt ut i klassrummet, ståendes på en stol. Lärarna verkar personliga och vår klass är liten, elva, starka, personer stor. Det märks redan nu att mina klasskompisar, liksom jag, är här för att göra ett rejält avtryck och ja, avstamp ut i den verkliga världen. Jag har hamnat rätt, tror jag. Det kommer bli en schpännande resa och jag ska duktigt uppdatera bloggen. Det har jag dyrt lovat både klasskompisar och lärare.

Rökig himmel

En dramatisk vy över de jämtländska skogarna från i fredags. Jag är en stor missbrukare av Instagram, utan att ens skämmas för det. Följ mig gärna. Sök efter Annja Wikberg, lätt som en pannkaka.

Dödssynder är lajbans

Jag ligger, kvällen till ära, och läser i mitt exemplar av boken Sälj det med ord. Det är en lättsam bok om reklam, och framförallt om konsten att jobba som copywriter.

Något som jag så klart insåg för mycket länge sedan, men som blev så tydligt i boken, skriven med svart på vitt. Är vad som triggar konsumenter till att konsumera, mer. Dödssynderna. De sista raderna som jag läste i min nyfunna bibel var:

På det sättet är copywriting förmodligen den enda icke-kriminella mänskliga aktivitet som tillåter dig att leva gott på mänskliga svagheter. Dit hör frosseri, girighet, avundsjuka, högmod, lathet och fruktan, för att nu bara nämna några. Alla är användbara, allt efter omständigheterna, så se till att du är väl hemmastadd med var och en av dem, om du ska jobba som professionell reklamskribent.

Det var en roligt formulerad sanning, tycker jag.