Kategoriarkiv: Resonerande

Prokrastinera dagen du dör

GuldrullenNY1Prokrastinering. Det är något som ligger på mångas tungor nu för tiden. Men vad betyder det? Har någon vågat blotta sig och ställa frågan? Det är inte en ny typ av drog vi pratar om här. Nej. Men det skulle mycket väl kunna klassas som beroendeframkallande. Du vet att det inte är bra för dig, men du gör det ändå, och ångrar dig när morgondagen kommer. Prokrastingering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, framåt, och crastinus, till morgondagen, av cras, i morgon) är roten till allt ont. Det får dig att med andan i halsen springa efter tåg, andra människor, deadlines och tid. Du, sluta med det där tramset. Stressen kommer att ta kål på dig en slitsam dag. Snabbt hacka dig i småbitar med bästa kökskniven. 

Förbannade prokrastinering. 

Det är ju så skönt att senarelägga ett bökigt telefonsamtal. Jag väljer att göra det senare, i morgon eller kanske dagen efter det. Tiden är på min sida. Jag har tid att skriva den där texten senare i kväll. Just ja, jag skulle handla också. Men du, det är öppet till 22, än finns tid. Jag gör det senare. Jag ska bara … 

Den som väntar på något gott … Nä, vem är det jag försöker lura? Nu menar jag allvar med att återuppliva bloggen. Tack för att du läser.

Den som väntar …

Rullar fram …

IMG_2648

Från tågfönstret. Ja, klicka på den!

… och då menar jag både kroppsligt och geografiskt. Jag sitter nämligen, fortfarande mätt på julmaten, på ett tåg mot Stockholm. Hem, som det också skulle kunna kallas. Jag ska dessutom flytta till ett nytt hem i samma veva. Det blir till en trevlig tvåa i Akalla den här gången. Nu tänker du: jahaja, ska Annja bo ensam nu? Men jag kan raskt lugna dig och säga att det kommer jag inte! Jag ska bo med ett hemskt trevligt kjoltyg vid namn Marie. Hon är fotograf och ska praktisera på Metro ett par månader. Finemang! tänker du nu. Kom och hälsa på oss.

Skämmes (tamefan)!

BildJa, nu skäms jag på riktigt. Det gör jag. Men inte på grund av att jag stått inne på toaletten på Bahnhof café i Åre, och tagit kort på mig själv för att det råkade vara en mustasch lägligt klistrad på spegeln. Nej. Jag skrev precis in adressen till den här bloggen, tryckte enter, blundade med ett öga för att sedan utbrista i ett tyst ”uuuuuuuååhhh …” Sist jag uppdaterade bloggen var det alltså den 10 december, fy. Och ja, det verkar som att jag instiftat en otrevlig tradition med att börja varje sällsynt inlägg med ett: ”ursäkta, jag är hemsk”.

På nyårsdagen delade jag soffa och en kanna kaffe med en mycket god vän som jag (bland mycket annat) diskuterade nyårslöften med. Vi var rörande överens om att nyårslöften är en fjantig styggelse som bör avskaffas. Det står jag fast vid. Men hur fint vore det inte om jag ändå kunde skrämma liv i bloggen och göra något kul av den? Som ett löfte till mig själv, och dig. Inte bara uttrycka osanningar om att jag ”borde”, utan faktiskt ta och göra det. Jag SKA … försöka.

Gott nytt skägg!

Klä på dig kvinna!

Jag märkte av en ny kulturkrock på stan häromdagen. Jag stod och försökte se inhemsk ut på Hennes&Mauritz på Drottninggatan. En annan gata kan vara att föredra om du inte vill se ut som en turist. Hur som helst, jag stod i alla fall som uppslukad av höstens nyinkomna jacksortiment, när två andra tjejer snodde min uppmärksamhet. Den ena står och vrider sig med en fantastiskt ful (faktiskt) jacka och ser frågande på sin vän. Vännen säger: ”Måste du ha en tröja under den där?”, varpå den andra bruttan svarar ”Näää, det tror jag inte.” I mitt land, höll jag på att skriva, men i mitt län skulle aldrig någon, någonsin, ställa en sådan fråga. Där frågar man det motsatta: ”Du får väl plats med en extra tröja under den där?” med undermeningen att det är kallt på hösten. En extra tröja under ulljackan ser jag som en förutsättning för fortsatt liv.

Det var allt jag ville säga. Hejdå.

Alla står i vägen och ingen passar in

Jag har kommit in i vardagshetsen i huvudstaden, det har jag. Jag kan, efter relativt kort tid, (låtsas) vant hänga på tunnelbanan, och svepa med fingret över telefondisplayen. Så där som alla andra gör. Ni vet. Jag skulle inte säga att jag ”passar in”, för det gör ingen.

Dock har jag inte anammat den hetsiga gångstilen som pappa varnade mig för. Jag står ständigt i vägen för folk. Jag önskar att jag kunde skylla på min jävlighet, och göra det med flit. Men det är helt oavsiktligt. Det är jättekonstigt, men jag tycks vara i vägen överallt. Ett annat hemskt konstigt fenomen, är att alla andra människor alltid tycks vara i vägen för mig! Allra helst när jag har lyckats krympa tidsmarginalen till en obefintlig existens. DÅ! Då står det alltid en full gubbe, alternativt en man med dragspel i vägen för mig.

Jag har utvecklat min mördarblick till vad jag tror är perfektion. På gröna linjen mot Farsta strand i går morse, försökte jag nämligen, att med blicken, mörda ovan nämnda man med dragspel. Ingen gillar hurtig dragspelsmusik tidigt på morgonen, när svetten lackar efter hoppet in i tunnelbanevagnen. Ingen! Till min stora förvåning föll han inte platt ihop på golvet. Utan avlägsnade sig helt lugnt, efter att först bett mig om kulor för sin musik (för så säger man här, ”kulor”). Det är mycket som jag inte förstår, än. Men mina vänner har sagt att poletten snart kommer ramla ner för Wikberg. Jag får helt enkelt tro på det. Jag ger det två år, till att börja med.

Nej det finns inget svenskt ord för det

Mitt nuvarande motto inskickat av en trogen, smått galen och ambitiös, vän till mig.

Det borde införas ett straff mot sådana som mig. Sådana som helt enkelt bortprioriterar sin blogg. Låter den ligga kvar till förruttnelse, och allmän skam. Huvva, stegling med en frusen trädgårdsmöbel bör lagstiftas mot styggelsen.

I vanlig ordning har jag inget att skylla på, förutom att ”livet kom emellan”, som det så fint heter när man helt enkelt hellre dricker öl och hånglar på allmän plats. Ja, eller annan valfri aktivitet.

Så mycket hånglande vet jag inte om det har blivit. Jag har däremot grävt ner mig i jobbet, och försökt spendera så mycket tid som möjligt med mina nära och kära nu när jag är hemma i Jämtland. Nästa vecka går mitt kompakta flyttlass till Stockholm för två år av studier. Jag ska se till att inte bara vara utbildad journalist, vilket jag för ett par veckor sedan chockartat insåg att jag är. Jag ska även bli copywriter. Följdfrågor såsom ”huh?”, ”vad är det?” och ”spännande… finns det ett svenskt ord för det?” brukar komma efter att jag stilla förkunnat titeln. Just därför har Wikipedias så kallade skribenter satt ihop en liten förklaring för ovanstående frågetecken här.

Eftersom jag även hädanefter ska pyssla med ord, borde jag rimligtvis kunna hålla liv i en blogg. Hur det går, det får vi se. Jag ska göra mitt bästa. Min plan är dock att fortsätta ha livet som en undanflykt, och skriva när jag har lust. Eller får betalt för det. Jag är inte dum.

Det här med att leva fullt ut

I helgen har jag utfört följande:

  • Till största del suttit i klassrummet och redigerat mallen till vårt magasin om Albanien.
  • Ätit Singoalla cheesecake.
  • Druckit mjölk.
  • Tagit bilder till ett ännu hemligt projekt (låter otroligt pretentiöst, men strunta i det).
  • Planerat ovan nämnda projekt.
  • Vänt på dygnet. Jag somnade runt 4.30 i morse och klev upp 11. Dagen före det somnade jag 06.20. Great success!
  • Joggat.
  • Suttit framför tvn och stirrat ner i mobilen.
  • Solat i sammanlagt en kvart.
  • Haft följande del av The Presidents of The United States of Americas låttext på hjärnan:
    Fire escapes don’t work until theres a fire
    You gotta sleep on the floor
    Live in the mud
    There’s no need to go higher
    Once you taste a brick you can’t chew and talk
    Saving sanity is no trick when your livin in a room the size of a shoebox.

Jag vill inte påstå att jag har haft en särskilt händelserik helg. Men jag har åtminstone fått mycket administrativt gjort … harkel harkel.

Hem till ett regnigt Värmland

Nu går jag och klassen sedan ett par dagar på svensk mark igen. Jag har haft fullt upp med att sortera anteckningar, bilder och tankar från resan sedan jag satte foten på Arlanda. Albanien var ett spännande land. Det är helt klart värt ett besök om du fortfarande inte bestämt var du ska åka på semester i sommar. Det är ruskigt billigt att leva där och glassen är FANTASTISK. Vilket är två mycket stora kriterier i min värld. Människorna var underbara och otroligt hjälpsamma, ibland lite väl hjälpsamma (kanske). Bilarna är snygga och sprillans nya, så jag har vridit min nacke ur led både en och hundra gånger. Hur Albanien kan vara det näst fattigaste landet i Europa, men samtidigt vara ett av de lyxbilstätaste, kan för den naiva vara ett mysterium. Men om polisen är korrupt och tittar åt ett annat håll när import efter import suspekt hamnar i staden. Då är det enkelt.

Jag har haft det kanon, verkligen. Det var 30 grader varmt varenda dag och lättjobbat. Jag tog med mig en helt bunt minnen för livet och en superfräsch linnebränna hem (som nu har bleknat en aning). Samt en ny frilla för ynka 170 SEK.

Jag kommer säkerligen berätta mer om vad jag har varit med om.
Men det tar vi en annan gång.

Missförstå mig inte. Vissa bilar är säkert importerade på det ärliga sättet.

Missförstå mig inte. Vissa bilar är säkert importerade på det ärliga sättet. Och om jag ville köra? Jo…

fel fel fel

Jaaa just ja … jag har ju en blogg. Återkommer.