Rättsjournalistik är inget för mig

I fredags satt jag och min klass med på en rättegång mot en ung kille som tyvärr hamnat lite snett i tillvaron. På grund av brister under grabbens uppväxt (vilket är ett antagande från min sida) har varningstecknen inte uppmärksammats och i dag sitter han där han sitter, ångerfull. Jag blev även förundrad över hur sjukvården behandlar offren som ofta har ett stort behov av stöd utifrån. Det räcker tydligen med ett telefonsamtal för att få medicin för sin bearbetning av vad som skett. Inget mänskligt möte, ingen personlig kontakt med en professionell läkare efter traumat, ingenting. Det är bara att lyfta luren och sedan finns tabletterna att hämta på Apoteket.

Jag tycker inte om rättsjournalistik, tyvärr. Jag förstår andra som tycker att det är spännande att gräva i andras elände. Ett förundersökningsprotokoll är det närmaste du kan komma en svensk deckare, med undantaget att det är på riktigt och inte någon halvtaskig Wallandersmörja. Jag kände mig som en gam när jag satt på rättegången och antecknade de båda parternas psykiska men i mitt anteckningsblock. Jag tänkte flera gånger; Vad har jag här att göra?

Hädanefter kommer jag se på artiklar om brott på ett helt annat sätt. Det handlar om människor i din närhet som är med om traumatiska och oförglömliga situationer med pilleridissling och sömnlöshet som följd. Det är många som far illa och mår dåligt av vad som skett. Det finns även en läskunnig  familj bakom alla parter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: