Söndagsfunderingar

Två av mina allra bästa vänner fyller år den här helgen. Vilket resulterade i inte mindre än två födelsedagsbjudningar. Förra helgen var likadan, TVÅ födelsedagskalas. Det är bråda födelsedags tider i oktober månad. Så fredagen och lördagen flöt iväg snabbt, inte minst för att jag tog en sovmorgon till halv fyra på dagen igår. Vet inte om det hör till det normala att sova så pass länge, men jag behövde det verkligen.

Idag, söndag, vaknade jag läs och häpna, klockan åtta (på morgonen) och kände mig mot alla odds väldigt pigg. Jag beslöt mig för att ta Nina Persson och resten av The Cardigans på en långpromenad runt Lugnvik. Finns ingen bättre medicin mot ett huvud fullt av tankar och funderingar, än att gå ut och gå eller jogga en sväng. Att dagdrömma är lite av min favoritsysselsättning. Svävar gärna iväg så långt att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ner igen. Men det är härligt. Lyssnade på Please Sister och Starter med ovannämnda Cardigääänzz och tänkte på hur mycket människorna omkring mig faktiskt betyder för mig. Nu vill jag även säga det att jag avskyr, AVSKYR kärleksförklaringar av det här slaget. Det vill säga att deklarera att man älskar någon över allt annat, på ett sånt här forum. Jag säger det gärna personligen istället. Det finns nästan inget mer pretentiöst än att skylta med sina känslor på det här viset. Jag ska inte säga att jag inte gör det, för det gör jag lite då och då. Man vill berätta för sina medmänniskor att man uppskattar dem. Men jag är även den första som irriterar mig på att läsa om andras ibland lite överdådiga lycka. Det låter lite för bra för att vara sant rätt som det är. Lite skrytigt, lite töntigt, lite cheesy men även lite sött. Jag kan ibland medge det.

Om jag ska försöka hålla mig till ämnet då. Lyssnade på låtarna och tänkte på hur glad jag är att jag har vänner och familj som finns där för en. Jämt! Spelar ingen roll hur ofta man behöver prata, eller under vilken tidpunkt. Det finns alltid någon där som stöttar upp en när man känner sig lite vissen. Ja, och ni vet ju med största sannolikhet vilka ni är. Och det är självfallet ömsesidigt.

Lyssna på Please Sister här!

Gick i kapp en man i 80-årsåldern när jag var ute på min promenad, som visade vara lite som mig, fast man och en äldre årsmodell då. Anledningen till att jag kom ikapp med honom, var att han stannade och väntade in mig. Han var en lång och reslig karl, med de längsta benen jag sett idag och med ett lika långt leende. Han tittade på mig, flinade och sa,

-Hade det här varit för 60 år sedan så hade jag inte släppt dig såhär nära.
-Jaså? Ja, man vill ju inte bli omsprungen.
-Ja, när man var aktiv i hemvärnet så var det lite prestige i att inte bli omsprungen eller komma sist. Kom man näst sist så var man i alla fall stolt över att man åtminstone kommit före den som kom sist.
-Ja jag är nog likadan. Men jag tror att jag har mött min överman idag. Du pinnade på bra och jag hade inte en chans att komma ikapp dig.
Mannen flinade återigen och tog ut stegen och med orden -Jodå, det tror jag visst att du skulle kunna. Nu ska jag lägga på en rem upp mot Rådhusgatan så att jag får svetta upp mig riktigt!

Jag hade också tänkt ta samma väg som honom. Men eftersom jag vet att det skulle svida i hans själ att bli omsprungen, när han sagt sådär. Så fortsatte jag rakt fram, med ett skratt inombords. Vilken härlig människa! Och det är skönt att veta att ränderna aldrig kommer gå ur en. Man vill vara bäst, jämt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: