En dag under havsytan

Jag använder alltid flytväst när jag åker båt. Jag är kroniskt rädd för vatten, och skulle helst vilja ha flytväst på mig så fort jag närmar mig en strandkant. Okej, det var en smärre överdrift. Men tanken slår mig absolut när jag står och håller balansen på flytbryggan vid sommarstugan. Jag simmar bra, men tanken på vad som kan finnas under mig, på den svarta botten, är direkt skitläskigt. 

Kampanjfilmen Sortie en mer från Guy Cotten fick mig att må illa. Luften gick ur mig och tog slut. Du som inte använder flytväst, hur länge klarar du att hålla dig ovanför ytan?

Beroendeframkallande ögonvila

Jag tycker inte om att fastna på webbsidor. Det känns som att tiden rinner iväg och mitt tålamod med den. Men det finns en sida som jag gärna låter ögonen vila på. Länge. Fina fordon i kombination med vackra landskap och snygga vinklar gör mig lugn. Bortsett från de, förhållandevis få, tröttsamma kvinnorna med långa ben och hotpants, är ”Between the white lines” en tacksam tillflyktsort för dagdrömmeri.

Prokrastinera dagen du dör

Prokrastinering. Det är något som ligger på mångas tungor nu för tiden. Men vad betyder det? Har någon vågat blotta sig och ställa frågan? Det är inte en ny typ av drog vi pratar om här. Nej. Men det skulle mycket väl kunna klassas som beroendeframkallande. Du vet att det inte är bra för dig, men du gör det ändå, och ångrar dig när morgondagen kommer. Prokrastingering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, framåt, och crastinus, till morgondagen, av cras, i morgon) är roten till allt ont. Det får dig att med andan i halsen springa efter tåg, andra människor, deadlines och tid. Du, sluta med det där tramset. Stressen kommer att ta kål på dig en slitsam dag. Snabbt hacka dig i småbitar med bästa kökskniven. 

Förbannade prokrastinering. 

Det är ju så skönt att senarelägga ett bökigt telefonsamtal. Jag väljer att göra det senare, i morgon eller kanske dagen efter det. Tiden är på min sida. Jag har tid att skriva den där texten senare i kväll. Just ja, jag skulle handla också. Men du, det är öppet till 22, än finns tid. Jag gör det senare. Jag ska bara … 

Ett förgiftat träd låter bra tre år senare

Ibland är jag sen till festen. Ibland tar det uppenbarligen cirka tre år innan bra musik når fram till undertecknad. Men varsågod, här får du höra något riktigt silkeslent och bra. Igen, kanske.

Om låten säger John Wray:  ”These are the songs a teenager would write, if that teenager happened to be a connoisseur of heartbreak. If that teenager could see into the future …”

Du trodde att du inte brydde dig om skatefilmer

Jag är ingen skejtare. Jag försökte vara det ett tag för ett par år sedan, men jag tänkte för mycket på handling och konsekvens. Jag var en ganska skraj skejtare. Det var jag. Jag styrde ut i gräset, in i närmaste buske eller omfamnade en lyktstolpe när brädan gick för fort. Just därför hyser jag stor respekt för världens alla brädåkare där ute. Främst för de besinningslöst duktiga åkarna. 

Som till exempel Kilian Martin. Han saknar helt förstånd, och förmågan att tänka handling och konsekvens. Och det tackar jag särskilt för. Tillsammans med Mercedes har han och en annan åkare, Brett Novak, gjort en ruskigt stämningsfull skatefilm. När du trodde att du hade sett en skatefilm och därmed sett alla, så trodde du helt fel. 

Oupptäckta bitar

Bandet som Annja glömde.

Det finns ungefär lika många åsikter om Spotify som det finns personer. Många är missnöjda sådana. Ändå har tjänsten över 24 miljoner användare i 28 länder. En siffra som säkert har ökat sedan oktober förra året när jag läste en artikel om Spotify. Min slutsats av det är att folk rent generellt är dåliga på att ställa krav på tjänster som de betalar för. Eller tar del av gratis.

Jag tycker om Spotify. Och jag står för det. Jag är dessutom en pank och småsnål student och har därför inte råd att köpa skivor på lösvikt.

Nu kommer jag skriva som mitt tonårsjag gjorde på diverse obskyra sociala medier när det begav sig: ”Musiken är helt livsavgörande för mig.” Det är den fortfarande. Till viss mån. Musik är inte längre lika identitetsbyggande som det en gång var för mig. Jag har insett att mitt eventuella intellekt sträcker sig längre än min musiksmak. Men visst håller den igång mig på gymmet, hemma, borta, på tunnelbanan, i bilen och överallt annars där det passar sig. Det är dock lätt att tröttna efter den 100 repetitionen av samma album. 

Spotifys tjänst ”Discover” är ett exempel på en välkommen produktutveckling. Du hittar den under ”Browse” i appen och i programmet. Där får du tips på andra band som kanske intresserar dig baserat på det du har lyssnat på tidigare. Mången har skrattat sig av diverse stolar i jakten på nya band. Det är inte alltid som det stämmer särskilt bra. Men jag måste erkänna att jag flertalet gånger har utbrustit i ett mentalt ”Tokken bra en bit!”* när jag har hittat ett par nya band, och en del bortglömda godingar i listan. En lista som tamigtusan aldrig tar slut. För en person som har svårt att avsluta mitt i ett projekt, kan det uppfattas som upprivande att tvingas stänga ner fönstret när det är dags att gå och lägga sig. Men det kan det vara värt. ”Discover” är svaret på dina uttjatade musiklistor. 

*Direkt översatt från jamtska till svenska: ”Vilken bra låt!”

Tavlor för metalheads

På Displate.com stirrade jag länge, i stället för att göra det jag egentligen borde göra.

Jag tycker om film. Och design. När de tu möts blir jag glad, nära på exalterad.

Det smarta med Displates tavlor är att de är gjorda av metall. Tavlorna hängs upp på en magnet som du applicerat på väggen. På så vis kan du enkelt flytta om dina tavlor bäst du vill efter humör. DET, kan du förvisso även göra om du hängt upp en tavla på det traditionella viset.

Hur som helst; motiven är snygga.

Skrivmuskler behöver träning

Mmm … Nu skäms jag. Efter en blixtsnabb överblick över min blogg, kunde jag ännu snabbare konstatera att jag har tappat det. Helt. Inte skrivandet förstås. Det kommer jag alltid ha med mig. Men bloggen.

Snart kommer mina två år på Forsbergs skola vara överstökade. Ursäkta klyschan, men det har gått OTROLIGT fort. För det mesta. Jag kan titta tillbaka på perioder som har hasat sig fram likt en morgontrött zombie. Det är inte alltid så himla roligt att gå i skolan. Men större delen av tiden är det faktiskt det. Jag valde det själv och jag ångrar det inte ett dugg.

Som sagt, slutet är nära och rutiner kommer snart att förändras. Det är lätt att sluta skriva när det inte krävs av en, även om jag tycker att det är roligt. Konstigt, jag vet. Skrivandet är som en muskel som behöver tränas för att vara stark. Den här bloggen är ett träningsredskap som är för bra för att inte användas. Att skriva några rader i bloggen varje dag, eller åtminstone lite varje vecka är bra för skrivmusklerna. Men låt oss inte förhasta oss och ens tänka tanken att jag ska gå ut hårt, för att sedan öka. Det är ytterst få personer som mäktar med sju träningspass i veckan, efter en vila på sisodär ett år och tre månader. Vi börjar med det lilla och ökar sedan på systematiskt. Det är nyckeln till att skapa goda vanor. 

Den som väntar …

Den som väntar på något gott … Nä, vem är det jag försöker lura? Nu menar jag allvar med att återuppliva bloggen. Tack för att du läser.

Rullar fram …

Från tågfönstret. Ja, klicka på den!

… och då menar jag både kroppsligt och geografiskt. Jag sitter nämligen, fortfarande mätt på julmaten, på ett tåg mot Stockholm. Hem, som det också skulle kunna kallas. Jag ska dessutom flytta till ett nytt hem i samma veva. Det blir till en trevlig tvåa i Akalla den här gången. Nu tänker du: jahaja, ska Annja bo ensam nu? Men jag kan raskt lugna dig och säga att det kommer jag inte! Jag ska bo med ett hemskt trevligt kjoltyg vid namn Marie. Hon är fotograf och ska praktisera på Metro ett par månader. Finemang! tänker du nu. Kom och hälsa på oss.